Fyra förskolor från tre länder med gräns mot Östersjön gick samman i ett gemensamt fortbildnings- och utvecklingsprojekt. Mötet gav pedagoger från Sverige, Litauen och Estland inspiration till att utveckla sin pedagogik och blev en kulturell ögonöppnare.

Nordplus Förskolepedagoger bygger bro över Östersjön 1.jpg

Inspiration, motivation, yrkesskicklighet och djupa personliga upplevelser. Det är ord som kommer spontant när tre deltagare från Nordplusprojektet ”Learning Bridges over the Baltic Sea” berättar om sitt samarbete. Ruta Zickiene är en av initiativtagarna, litauer och utbildad musiklärare. Hon har arbetat nästan tio år på förskolan Zinket i Vällingby, utanför Stockholm.

- Jag upplevde hur barns liv kunde vara – med frihet – och tänkte att så hade jag också gärna velat ha det som barn. Det är så det ska vara, säger Ruta Zickiene.

Började med nyfikenhet

Egentligen var det under lunchrasterna som allting började. För hur är det i Litauen? Hur gör ni där? Kollegorna frågade om och om igen och Ruta Zickiene berättade. Samma sak hände när hon kom tillbaka hem till Litauen.

- Hela min familj består av förskolepedagoger och de frågade hur de gjorde i Sverige. Efter några år bestämde vi att göra något åt det, säger hon.

Hon ler, sätter sig längre fram på stolen och gestikulerar med händerna när hon förklarar.

- När jag var liten lärde vi oss otroligt mycket om våra grannländer och jag blev så överraskad över hur lite svenskar vet om Litauen. Folk tror att jag kommer från Island och när jag nämner Litauen börjar de prata om Riga! säger Ruta Zickiene och pekar på sitt blonda hår.

Ville lära av kollegor

Tillsammans med kollegorna och ledningen i Sverige kunde hon omsätta tankarna på ett baltisk-svenskt fortbildningsprojekt, med fokus på inspiration, utomhuspedagogik och kulturell kompetens, i handling. Ett kontaktseminarium arrangerat av Nordplus blev nyckeln till att möta likasinnade. Det fanns nämligen flera som hade samma tankar. En av dem var Živilė Nakčiūnienė från förskolan Siauliai Logopedic School i Litauen.

- Vi ville lära av kollegor i andra länder, inte av några allvetande föreläsare – vi ville se hur enkla pedagoger som vi själva arbetar och höra hur de löser problemen i vardagen, säger Živilė Nakčiūnienė.

Projektdeltagare jobbar med uppgifter i klassrum

Svensk utbildning ett mysterium

För den litauiska förskolan var det en gammal önskan som gick i uppfyllelse.

- För oss var det svenska utbildningssystemet ett mysterium, till exempel hur man undervisar förskolebarn i naturen. Vi har läst massor om svensk pedagogik och alla ville se hur det fungerar i verkliga livet, förklarar Živilė Nakčiūnienė.

Utbyten var en central del i projektet och den litauiska förskolan var full av entusiasm.

- Allt var för första gången. Resan till Sverige, att delta i ett internationellt projekt, att samarbeta med stora institutioner. Det handlade verkligen om riktig fortbildning. Vi sög i oss lärdomar, hade massor av diskussioner och det gav oss en rikedom av upplevelser, fortsätter hon.

160 timmars fortbildning

Živilė Nakčiūnienė har räknat ut att projektet gett 160 timmars koncenterat lärande och hon är säker på att alla fick med sig nya perspektiv.

- Från våra litauiska partners i Palanga fick vi roliga idéer om hälsokunskap vid havet och vi lärde oss hur man gör sensoriska leksaker till barn med särskilda behov. Och på förskolan Pongerjas i Estland var det mycket spännande att se hur de undervisade barn i grundläggande robotteknik, förklarar hon.

Utomhuspedagogiken en stor upplevelse

Živilė Nakčiūnienė blev mycket överraskad över att svenska barn ofta är ute hela dagarna även om det är höst och vinter. I Litauen är barnen bara ute ungefär en halvtimme.

- De svenska pedagogerna lärde oss att undervisa i matematik, berättande och språk utomhus. Det var en stor upplevelse för oss och de visade hur vi skulle göra. Man behöver inga speciella leksaker utan använder bara det man hittar. Några blad, stenar eller träbitar. Det gillade vi verkligen och när vi prövade med våra barn och berättade att andra barn som bor långt bort tycker om de här lekarna blev våra barn mycket intresserade, säger hon.

Förskolebarn leker i en bana utomhus medan pedagogerna tittar på

Jämförelse mellan länderna

Projektet pågick i två år och var uppbyggt kring fyra utbytesveckor där varje partner var värd en gång. Några nyckelpersoner deltog alla veckor medan övriga turades om att vara med.

- Vi är lite avundsjuka på svenska pedagoger. De har mer frihet i sitt arbete och inte så många regler och dokument att följa. Vi försöker minska på det men det är en lång väg att gå, säger Živilė Nakčiūnienė.

I Vällingby jämför Ruta Zickiene och kollegan Katharina Sjöqvist länderna. Antalet pedagoger per barn är till exempel lägre i Baltikum, ändå är de mer aktiva när det gäller drama, sång och konserter. Även firandet av högtider är mer systematiskt och markerat och i tidigare ryska regioner är tvåspråkighet ett villkor eftersom alla baltiska länder har en betydande rysk minoritet.

- I Narva, som ligger nära ryska gränsen, talar pedagogerna estniska med barnen halva dagen och ryska andra halvan – här är det interkulturella verkligen en grund, säger Katharina Sjöqvist.

Erfarenhet av att inte förstå

På förskolan i Vällingby finns barn med många nationaliteter, och även om Katharina Sjöqvist är specialiserad på interkulturalitet, men i projektet var första gången hon själv fick uppleva vad det vill säga att vara utan språk.

- De glömde mig! Vi hade en tävling och skulle jobba som en grupp, men de höll mig utanför. Jag hängde inte med, avbröt och kunde inte hjälpa till eftersom jag inte förstod något och de andra i gruppen ville gärna vinna, säger Katharina Sjöqvist.

Hon skrattar högt, slår ut med armarna och låter handen glida över sin kostym. Hon har precis haft föreställning för barnen och sitter fortfarande i en kjol.

- Vi har ju barn här som inte kan språket. Jag är ursvensk och nu förstår jag på ett djupare plan de barn som inte alls förstår svenska, säger hon.

En språklig utmaning

Projektet ställdes inför en språklig utmaning. En stor del av deltagarna hade ryska som andraspråk och förstod inte engelska. Andra hade engelska som andraspråk och förstod inte ryska. Därför fungerade Ruta Zickiene som tolk tillsammans med en svensk pedagog som talade ryska.

- Vid ett tillfälle blev det särskilt svårt. Folk var besvikna och upplevde att ”de andra” inte talade med dem. När du inte har ett gemensamt språk är småprat omöjligt, säger Ruta Zickiene.

De två tvåspråkiga deltagarna kom Katharina Sjöqvist och de övriga deltagarna till hjälp och lyckades till sist att få igång dialogen.

- Jag är inte samma människa längre! Det har varit så betydelsefullt att vara med i det här projektet. För alla oss som deltog har avståndet över Östersjön verkligen blivit mindre, säger hon.

Hon förklarar att en viktig effekt kom ur att plötsligt behöva förklara allt de brukar göra till vardags i Sverige för andra. Det gav möjlighet till reflektion och övervägande – och i hög grad också inspiration till att göra saker annorlunda och att förbättra det som inte fungerar.

Ruta Zickiene och Katharina Sjöqvist håller upp en målning av ett träd

Stor förändring

Ruta Zickiene själv lämnade Litauen av ekonomiska skäl.

- Jag brinner för mitt land och min kultur och jag är tacksam för det land som tog emot mig. Jag började som barnflicka och nu är jag här, säger hon och ler stort.

Efter projektet har både Ruta Zickiene och Katharina Sjöqvist börjat vidareutbilda sig. Båda önskar sig högre kompetens i yrket och de berättar att projektet gav dem knuffen att komma igång.

- Projektet handlade att utbyta erfarenheter och kunskap – och det har vi gjort. Det syns inte utanpå, men på insidan märks det. Många av oss har blivit mer toleranta, vi är mer kreativa i vårt arbete och vi är mer professionellt tillfedsställda än någonsin, säger Katharina Sjöqvist.

Text: Joan Rask (översatt från danska av UHR)

Foto: Joan Rask