Avsnitt 3.

 

I det här avsnittet möter Thomas Nordell, regionansvarig för Den globala skolan, Khazar Fatemi i studionKhazar Fatemi. Khazar Fatemi är journalist och dokumentärfilmare och kom som flykting till Sverige vid åtta års ålder. Här berättar hon om hur det är att komma till ett nytt land, om vilken roll skolan kan spela och om sitt arbete som journalist i länder som Syrien, Afghanistan och Mali.

Thomas:

Hej och välkommen till LHU-podden. En ny podd om olika perspektiv på lärande för hållbar utveckling. Jag heter Thomas Nordell och arbetar som regionansvarig för Den globala skolan och som samhällskunskapslärare på gymnasiet där jag också har ett försteläraruppdrag i hållbar utveckling.

I dag ska vi prata med föreläsaren, dokumentärfilmaren och journalisten Khazar Fatemi. Välkommen Khazar.

Khazar:

Tack så mycket.

Thomas:

Hur känns det?

Khazar:

Det känns jättebra.

Thomas:

Ja. Du var på föreläsning i går?

Khazar:

Mm, så jag är taggad, redo.

Thomas:

Taggad, ja. I det här avsnittet ska vi prata med dig om hur det var att komma som barn till Sverige. Vilka möjligheter och hinder det funnits för just dig och skolans roll, viktiga personer, språkets betydelse och rätten till sitt eget namn. Vi ska också prata om några starka möten som berört dig och förstås vikten av kultur. Khazar Fatemi tilldelades nyligen Svenska Unescopriset med den här formuleringen: ”Hon får priset för sitt outtröttliga engagemang för kulturarv i fara. Med sin dokumentärserie 'Kultur i farozonen' och den efterföljande föreläsningsserien har hon axlat en viktig roll som folkbildare, både för barn och vuxna. Genom sitt personliga tilltal har hon spridit kunskap om den avgörande roll som det globala kulturarvet och Unescos världsarv har för identitetsskapande och visat att antika kulturföremål inte bara är objekt utan berättelser om människor och samhällen.” Det var fina ord.

Khazar:

Ja, verkligen.

Thomas:

Ja. Hur kändes det att få det här priset?

Khazar:

Jag kände mig så otroligt hedrad, jag var glad, jag var chockad och jag minns att jag fick det när jag precis… jag var mitt i… jag fick samtalet när jag precis hade bytt blöja på min tremånaders lilla dotter.

Thomas:

Ja, för du är nybliven mamma också.

Khazar:

Ja. Så att det var så overkligt i situationen. Men jag blev påmind om det arbete jag har gjort senaste 15 åren, så det kom i rätt tid kan jag säga.

Thomas:

Nu har du också gjort en ny serie som går att titta på, på SVT, på UR som heter '”Vägen in”.

Khazar:

Ja.

Thomas:

Där fokuserar du på mötet, språket och jobbet. Men det återkommer vi till.

Khazar:

Mm.

Thomas:

Nu några snabbfrågor så lyssnarna får lära känna dig lite mer.

Khazar:

Då måste jag bara lägga till här att det jag skulle ha svarat för ett år sen skulle nog skilja sig från i dag. Så tänk på att jag har en kid hemma som inte låter mig sova. Jag vill bara lägga till det.

Thomas:

Ja, då får ni ha det i åtanke när ni hör Khazar svara på de här.

Kaffe eller te?

Khazar:

Kaffe.

Thomas:

Skulle det varit annorlunda?

Khazar:

Ja, det skulle det. Jag skulle nog sagt något med sådan här Rooibos-te eller något sådant…

Thomas:

Okej, nu har det blivit kaffe. Då känns den här ganska given nu då. Sovmorgon eller morgonjogg?

Khazar:

Ja, sovmorgon, en dröm.

Thomas:

Semester vid poolen eller vandra genom djungeln?

Khazar:

Bara få ligga och bara få vara, poolen blir det.

Thomas:

Den hade varit annorlunda?

Khazar:

Jag hade nog tagit Amazonas, klättra.

Thomas:

Packa väskan i god tid eller i hast på morgonen?

Khazar:

Helt annorlunda tidstanke i dag, så att packa två dagar innan.

Thomas:

Två dagar innan, ja. Dokumentär eller tv-serie?

Khazar:

Dokumentär.

Thomas:

Navigator eller hitta själv?

Khazar:

Jag minns inte ens var jag lade mina skor i morse, så att - navigator.

Thomas:

Behöver du?

Khazar:

Konstant just nu.

Thomas:

Nu vet jag inte om det finns i hemmiljö.

Khazar:

Jag önskar det (skratt).

Thomas:

Ett dammigt museum eller gå på bio?

Khazar:

Museum i dag.

Thomas:

Museum i dag. Läsa, titta eller lyssna på nyheter?

Khazar:

Lyssna.

Thomas:

Varför det?

Khazar:

För då kan jag göra andra saker samtidigt.

Thomas:

Vem är du Khazar? Vad har du för egenskaper?

Khazar:

Jag är en envis person som jag tror har fört väldigt mycket gott med sig, jag ger inte upp. Jag accepterar inte ett nej om jag verkligen tror på någonting, utan jag driver det. Jag har väl upptäckt att jag är en ganska bra lyssnare, jag tycker om att lyssna. Det har att göra med att jag är väldigt intresserad och nyfiken på det mesta som jag inte förstår alltid. Men till och med det jag förstår vill jag förstå lite bättre. I dag är jag mamma så det är en stor roll av min identitet och personlighet.

Thomas:

Vad har du hunnit med hittills i ditt liv och vad jobbar du med just nu?

Khazar:

Jag har hunnit med att… jag tänker så här, fram tills jag var kanske tio år så flyttade vi vart och vartannat år, så jag har flyttat väldigt mycket och konstant försökt att hitta ett hem, en plats att tillhöra. Det har att göra med min bakgrund och flykten med familjen. Det har väl gjort också att jag alltid velat göra någonting, skapa någonting, även om jag sitter still så vill jag förändra någonting. Jag har dansat stor del av mitt liv, jag har spelat fotboll. Jag tycker det har påverkat mitt liv och den här känslan av att spela i ett lag, samarbete. Jag har vunnit SM-guld, levt på en dröm, ändrat karriär och börjat studera journalistik. Uppfyllt ännu en dröm och blivit utrikesreporter på SVT, korrespondent, fått göra en egen serie med ”Kultur i farozonen”, fått åka till platser jag inte ens kunde drömma om och därmed också träffat människor som jag aldrig hade fått träffa annars. Jag har fått vara med och ändra synen på människor till något bättre känner jag, jag har fått vara med och påverka och bidraga till något gott.

Thomas:

Din egen historia då, vi ska ju fokusera på den i dag, hur du kom till Sverige. Jag tänker vi kanske startar med dina föräldrar?

Khazar:

Ja, mamma och pappa. Mamma skulle väl kalla mig foster på flykt och det har väl att göra med deras bakgrund. Mamma har jobbat som lärare, pappa och mamma har båda varit journalister och kommer från Kurdistan. Ganska tidigt blev de politiskt aktiva, mamma redan när hon var 16 år. Det här ledde till att de fick fly sitt hem, sin familj. Båda har fortfarande dödsdom över sig, så att det har gjort att vi inte har kunna återvända. Inte ens för att besöka morfars grav för att säga hej då eller hälsa på familjen hemma i Kurdistan. Så väldigt tidigt så fick de fly inom landet och i tre års tid var de ändå kvar i Iran i hopp om att få stanna. Men det gick inte för jag kom till världen och de ville ge mig ett bättre liv, en chans. Så att mamma var på flykt från 18 års ålder och vi hamnade som flyktingar i Afghanistan.

Thomas:

Det här med Kurdistan, bara för att förtydliga, det är ju väldigt svårt att hitta på kartan för det ligger i fyra länder.

Khazar:

Ja.

Thomas:

Det är Iran, Irak, Syrien och…

Khazar:

Turkiet.

Thomas:

Turkiet. Dina föräldrar kommer från den iranska delen av Kurdistan?

Khazar:

Det stämmer. Det är ju det, vi är världens största folkgrupp på över 40 miljoner människor som inte har något land. Vi har inte en stat men vi har en nation. Vi räknas som nation för vi har så stark kultur när det kommer till eget språk framför allt då. Så att vi har en egen etnicitet, folkgrupp. Det var väldigt svårt för när jag fick veta att jag är kurd så accepterades det inte riktigt när jag sade det. Så jag fick vänta lite till att samhället runt omkring mig fick kunskap tills jag kunde ge det som svar när de frågade mig till exempel ”Var kommer du ifrån och vem är du?”

Thomas:

Om du skulle svara på den frågan nu, för jag vet att det är ju lite komplicerat och du ger olika svar vid olika tillfällen. Var kommer du ifrån Khazar?

Khazar:

Jag är kurd säger jag i dag. Men det har gått från svar till att jag är född i Iran, jag är uppväxt i Afghanistan, jag kom till Sverige när jag var åtta och fick då veta att jag är kurd och vad mina föräldrar egentligen heter. Åker jag utomlands så är svaret att jag är svensk, men då får jag egentligen samma fråga här som ”Var kommer du nej, men egentligen ifrån? För du ser inte ut att vara svensk?” Men i hjärtat är jag kurd och jag är svensk.

Thomas:

När kommer du till Sverige, när du är åtta år?

Khazar:

Ja, vi kommer till Sverige när jag är åtta år, ja.

Thomas:

Vad händer då?

Khazar:

Vi placeras på flyktingförläggning i Sundsvall, Fagerdal. Där vi bor i ungefär två år, där jag får börja förskolan, jag får börja leka igen utan att springa in för att kriget är så pass nära. Så att på något sätt börjar jag leva ett vanligt liv i väntan på uppehållstillstånd. Så bor vi där i två år och jag brukar prata med mina föräldrar om de två åren, för de skiljer sig väldigt mycket från både livet innan och livet efter. För när jag tittar på bilder så känner inte jag igen mamma till exempel, hon ser så knäckt ut, så förstörd, nästan lite lätt osynlig och grå. Jag har med tiden förstått att det har att göra med att plötsligt från att överleva så var hon ingen, hon behövde inte ens gå upp på morgonen, hon blir bara ett personnummer, en siffra. Så att de här två åren i Sundsvall, även om vi för första gången kände oss trygga så var det som om något inombords gick sönder. Så att två år kanske inte låter så långt, men det är väldigt långt när man går och väntar varje dag på att få veta vad som kommer att hända med en. Till slut fick vi uppehållstillstånd, till slut så vågade mina föräldrar berätta att vi är kurder och det här är deras riktiga namn, för nu kommer vi att få stanna i Sverige. Efter det så flyttade vi till Gävle. De skulle ha skickat oss till Mora, då kommer jag ihåg att mina föräldrar sade att ”Vi känner ingen där, men vi har en familj i Gävle som skulle kunna ta emot oss på tågstationen åtminstone. Så kan vi inte få flytta till Gävle i stället?” Så det blev Gävle och där växte jag upp och fick skapa mig ett liv där och spela fotboll och dansa och leva som en vanlig kid tills jag tog studenten.

Thomas:

Under den här perioden i Sundsvall då kommer du i kontakt med svensk skola för första gången, kan du berätta lite om det?

Khazar:

En väldigt spännande tid. Jag tyckte om skolan även i Afghanistan men den var lite annorlunda, där fick man lite linjal på fingrarna när man misskötte sig, det skilde ju sig. Men i Sundsvall så kände jag att jag längtade till skolan, också mycket för att mamma fick ibland följa med. Jag blev sedd, jag kände att det fanns något krav på att jag skulle lära mig någonting. Jag kom i kontakt med en fantastisk… två förskolelärare som hette Hans och Eva, men också en lärare sen på skolan som hette Kerstin Merbom som har följt mig resten av livet. Kerstin satte grunden för hur jag och min familj valde att se på oss själva. För att som sagt när du kommer hit så förlorar du allt, plötsligt är du ingen. Men Kerstin såg något i oss och hon valde att se överlevaren i stället för offret som många kan välja att se när man berättar att man har kommit från krig eller vad det nu kan vara. Så skolans roll fick stor betydelse för hur jag och min familj tog oss vidare in i samhället de kommande åren.

Thomas:

Hur viktig tror du skolan är för nyanlända?

Khazar:

Jag tror många gånger den är både framtiden och tryggheten för det är där det första mötet skapas. Så att lärarna och skolan har en otroligt viktig roll i de nyanländas liv. Det är så här, jag har svårt att föreställa mig hur det hade blivit om inte som sagt Kerstin hade kollat oss i ögonen och känt och fått oss att känna att vi blir sedda. Men det ställs också krav, vi ska lära oss språket till exempel, hon förväntar sig något och hon tror på oss. Tänk att ta bort det från en människa, vad finns det kvar då?

Thomas:

Kan du komma på några fler grejer som svenska skolan gör bra i det här mötet med en nyanländ och kan du komma på något som vi behöver bli bättre på?

Khazar:

Att fortsätta våga. Det de gör bra är att de har engagerade lärare, men det jag kan känna ibland är att många blir ändå vilsna i osäkerheten och tror att de måste kunna allt för att våga ställa en fråga eller våga möta. Jag brukar säga att Kerstin kunde knappt… hon hade inte riktigt koll då i alla fall på religion eller tradition, geografiskt var vi kom ifrån. Men det spelade ingen roll riktigt för hennes nyfikenhet var så stark. I dag kan jag känna att jag möter lärare som har fått för sig eller känner eller tror att de måste kunna allt redan för att våga möta. Så är det inte, utan det handlar bara att du ska våga ställa frågan och visa intresse eller bara våga berätta om dig själv för att skapa någon slags gemenskap.

Thomas:

Du tänker att lärare gärna kan ta mer initiativ och fråga?

Khazar:

Det tycker jag absolut. Det handlar om att visa att ”Jag ser dig och jag är nyfiken”. Sen vet jag också att många lärare tänker så här ”Men tänk om jag skapar känslor och tänk om jag väcker känslor”. Men erfarenheten från min familj, mig själv, är att känslorna finns där, det är ingenting du kommer skapa eller väcka, de kommer väckas på något annat sätt. Varför inte då låta dem väckas i en kontrollerad miljö med en person som man litar på? För jag har många gånger varit med om att mina minnen från kriget har väckts när jag har varit ensam, i samband med att jag kollar på någon science fiction-film och så plötsligt så är… till exempel Världarnas krig med Tom Cruise kommer jag ihåg. Då är jag ensam, jag sitter och tittar på den i universitetsåldern och så ser jag en scen där det sitter fåglar på träd och så äter de på kroppsdelar som hänger på träden efter en explosion. Det här är en science fiction-film men det där har jag sett i verkligheten, allt kommer ju tillbaka. Så det jag vill säga med det är att var inte rädd för att väcka känslor. I stunden kanske inte personen orkar svara, men i stunden har den också upplevt att jag blir sedd och det finns ett intresse för vem jag är och var jag kommer ifrån.

Thomas:

Tror du inte många… det finns ju någon sorts debatt i dag, man kan läsa om att många som kommer, det är att man är less på den frågan, ”Var är du ifrån?” Att en lärare kanske är rädd att stöta sig?

Khazar:

Jo, men det har jag förstått. Men då kan man formulera om, man kan fråga ”Vad gjorde du? Hur såg det ut där du bodde?” Man behöver inte direkt fråga… alltså frågan ”Var kommer du ifrån?” det blir ju upprepande. Jag var en sådan som var trött på den, men mycket för att jag visste inte vad jag skulle svara och mycket för att jag kände så här ”Vad får du ut av att jag säger Iran? Vad säger det dig egentligen?” Eller att jag säger att ”Jag är född i Iran”. Så om du ställer frågan ”Hur såg det ut där du bodde?” då får du betydligt mer information av mig som är jag och som ger en mer kanske rättvis bild. Så formulera om frågan i stället för att fråga ”Var kommer du ifrån?” fråga hur det såg ut, ”Vad gjorde ni? Hur såg skolan ut? Vad minns du?”

Thomas:

Man kanske skulle undvika det där sista ordet ”Var kommer du ifrån egentligen?”

Khazar:

”Egentligen”, ja den är så fel. Vad betyder det då att säga ”egentligen”, vad är syftet med den? Jag kände verkligen att när jag fick den där frågan ”egentligen” så var det med att ”Kan inte du bara svara på ett sätt så att jag blir nöjd”. Det är vad ”egentligen” betyder för mig, ”Ge mig ett svar som är bra för mig, inte som du själv vill ge”.

Thomas:

Men man kan ju förstå att man kan bli irriterad om man kanske också är tredje generationens invandrare. I Sverige verkar det ju aldrig ta slut, man kan vara fjärde eller femte generation, det är som att man alltid är det oavsett hur lång tid det har gått. Fast man vet inget annat än Sverige kanske till och med och ändå kan man få den där frågan ”Vad kommer du ifrån egentligen?”

Khazar:

Jag tänker mycket nu på min dotter. För att för mig är det ganska naturligt ändå och jag är stolt över att vara kurd och jag är stolt över min bakgrund, mina föräldrar, den resa vi har gjort. Så jag har ingenting emot att få berätta om den. Men jag tänker nu på min dotter, en pappa som är svensk, hon är född i Sverige. Hon kommer få den frågan för vi har valt att ge henne ett namn, Arina, som säger att hon kanske inte är helsvensk. Det är medvetet, jag vill ju att hon ska komma ihåg och lära sig om den andra delen av sin bakgrund, om den kurdiska delen, hon ska lära sig språket. Jag vill att hon ska få en sådan personlighet där hon känner sig stolt när någon frågar, för hon har något att berätta. Så att det ska bli intressant ändå att se hur det blir för henne. Men jag kan som sagt bara prata för mig själv och min erfarenhet och min familjs erfarenhet.

Thomas:

Ja, och det är viktigt att betona, att det här är dina erfarenheter och inte allas förstås.

Men det här med språk, om jag går tillbaks till det. Jag vet att din mamma gjorde ett val där när hon kom i kontakt med skolan och du började i skolan. Hon kunde inte svenska men hon ville lära sig. Hon ville inte ha tolk och hon ville inte heller att du skulle tolka. Kan du berätta lite om det, varför valde hon det?

Khazar:

Det var en känsla av att hon förstår inte varför plötsligt ska barnet som är åtta, nio, tio år ta hand om henne. Det är en stolthetskänsla, en känsla av att ”Jag vill fortsätta vara mamma och ta hand om mitt barn även om inte jag kan språket”. Visst, det var tufft för henne men det handlar om att hon ska inte sitta där och titta på att en annan gör ett jobb eller att jag tar rollen. Så jag tror bara att hon kände att hon ville fortsätta vara tryggheten i familjen tillsammans med pappa. Det här var svårt, hon säger att… för att jag erbjöd mig oftast att ”Kan inte jag få översätta det här pappret från myndigheten till dig? Det går fort, jag kan ju språket.” Då sade hon ”Nej, det får du inte. Ett, jag vet inte vad det står i det, jag kanske inte vill att du ska veta” och två, så handlar det om att hon vill klara sig själv. Det här tar ju tid, hon berättade att ett brev som i dag tar en minut för henne att läsa tog en halvtimme då, för hon var tvungen att leta upp varje ord. Men hon gjorde det. Det som är viktigt här handlar inte om att i stunden få det översatt, utan det handlar om att hon ska visa för sig själv att ”Jag kan” och också då visa för mig att hon kan. Jag tror att jag lärde mig att inte ta den enkla vägen nu som vuxen och under min uppväxt, när jag har kunnat se hur mina föräldrar har kämpat. Jag tror… jag vet inte var jag hade varit om jag hade sett dem ta den enkla vägen hela tiden.

Thomas:

Skolan fick ju även stor betydelse för din mammas språkinlärning, när hon skulle lära sig svenska. Kan du berätta lite om det?

Khazar:

Ja, Kerstin som jag berättade om i början nu lärde också henne att ”Tänk så här när du lär dig nya ord”. Så att hon hade… och jag minns det här, hon hade post-it-lappar överallt. Till slut så kunde inte jag titta mig själv i spegeln hemma för speglarna var täckta med post-it-lappar. Så fort mamma hade lärt sig ett nytt ord då bytte hon ut det mot två nya ord. Så hon hade en regel att tio ord skulle hon lära sig per vecka och per dag ibland. Så hon pressade sig själv ganska hårt, men det var hennes sätt. Sen ”bara prata”, sade hon. Hon bara gick ut och så träffade hon någon i någon kö och så pratade hon. Ibland blev det fel för hon skulle säga att… jag minns tydligt, jag stod med henne i någon kö och så såg hon att en tant tuggade på tuggummi och så sade hon så här ”Nu ska jag kommenterar det”. Då hör jag henne säga så här ”Jag hoppas suddgummit är gott” och hon får den här blicken och hon inser väl någonstans där att det där gick inte så bra. Men modet att ändå göra någonting. Jag tror det är det som språk gör, det ger självförtroende och visar att du klarar dig själv och det var det hon egentligen sökte när hon då tackade nej till exempel till tolk.

Thomas:

Vad har språket betytt för din mamma, när hon skulle komma in i samhället?

Khazar:

Hon har tänkt mycket på att det är nyckeln in i samhället. Kan inte du kommunicera med din omgivning så vem är du då? Och framför allt för att förstå den värld jag växer upp i. Så att språket har betytt mycket för henne men också mycket för oss och vår relation. Där hon kan kommunicera med min tränare till slut, hon kan kommunicera med min lärare. Så att hon har förstått min värld bättre genom att kunna språket.

Thomas:

Den nya tv-serien du har gjort där hade du tre… kan du berätta lite grann, du har tre viktiga punkter i den – mötet, språket och jobbet?

Khazar:

Ja, och det är våra steg in i samhället, min och min familjs och många nyanlända som jag har fått träffa på vägen i samband med den här serien beskriver ju att det är de där tre. Första mötet är otroligt viktigt och det handlar om hur människor och din omgivning, sen om det är myndighet, lärare, grannen, hur de ser på dig. Tittar de på dig som en belastning, ”Så nu kommer du och tar” eller tittar de på dig att ”Men vänta, du kan det här och det här och det här”, som en möjlighet, som en överlevare. Hur avgörande det kan vara. För jag försöker alltid tänka att när du kommer till ett nytt land så har du lämnat mycket bakom dig, du är trött, du är sliten, det känns som du har förlorat en bit av din identitet. Om du dessutom då ses med ögon där du är en belastning och offer så är det stor risk att du börjar titta på dig själv på det sättet, så uppförsbacken blir ännu svårare att ta sig an. Däremot om du ser som Kerstin gjorde med oss då som överlevare, som man kan ställa krav på, som man kan förvänta sig något, men också som man kan tro på. Då kan du också i svåra stunder tro på dig själv och ta de där stegen som behövs. Så första mötet är otroligt viktigt.

Thomas:

Här står skolan… skolan är för många det första mötet.

Khazar:

Det är därför den har också en väldigt viktig roll.

Thomas:

Skolan kommer in även i punkt två, språket?

Khazar:

Och språket som sagt… skolan har roll både i mötet och i språket. Språket är självförtroende, som mamma har förklarat för mig, och så är det för mig också. Språket är nyckeln, alltså förstå då hur viktigt det är när man säger att språket är nyckeln. Det öppnar dörrar till så många möjligheter.

Thomas:

Skolan är också inblandad i den sista punkten, jobbet. En utbildning kan ju leda till ett jobb.

Khazar:

Och jobbet ger ju självförtroendet som du behöver.

Thomas:

Och identitet.

Khazar:

Ja, det blir en person som… det behöver inte vara att du relaterar till det yrke du har men du relaterar till att du klarar dig, du är en människa som kan klara dig själv och det är en jättestark identitetskänsla att ha. Att ”Jag kan försörja min familj, jag kan stå på mina egna ben, jag behöver inte hjälp”. Den är otroligt viktig tror jag när man kommer och stöter på motgångar, att ha det starka självförtroende som krävs då för att ta sig an det, och jobb skapar det.

Thomas:

I den här serien så kommer det fram också att just den frågan är väldigt vanlig, ”Vad jobbar du med?” och att kunna svara på den frågan är väldigt viktigt?

Khazar:

Jag tänkte aldrig på det, men mamma berättade att hon tänkte aldrig på vad hon skulle svara, vad för jobb hon har. Men hon tyckte det var så otroligt viktigt för mig att om någon frågade mig ”Vad jobbar din mamma med?” att jag har ett svar åtminstone. Sen om jag sade i början att ”hon städar”, ”delar ut tidningar” eller att jag i dag kan säga ”enhetschef innan hon gick i pension”, det spelade ingen roll för yrke utan bara att jag hade ett svar. För det värsta hon visste var att jag skulle behöva säga ”Mamma har inget jobb”.

Thomas:

Det är säkert jobbigt för en själv också att inte ha ett svar på den frågan.

Khazar:

Jag är så tacksam i dag, nu blir jag helt rörd, att hon aldrig har satt mig i en sådan situation.

Thomas:

Betydelsen av ditt namn har du pratat om tidigare. Ska du berätta om ditt namn och vad det har för betydelse för dig?

Khazar:

Ja. Som man uttalar det på vårt språk, kurdiska och farsi, Rhazar. Det är ett väldigt vackert namn, det betyder Kaspiska havet. I dag är jag väldigt stolt men under ungdomens år så var det väldigt jobbigt, för att det var väldigt sällan jag inte fick frågan ”Vad sade du? En gång till.” Till slut så vågade många inte säga mitt namn för de är rädda att säga fel. Men det har jag aldrig brytt mig om, hur uttalet är, utan Rhazar, Khazar. Så länge jag vet att det är mig du försöker kontakta. Jag har heller aldrig fått, till skillnad från när jag bodde i USA, blev tillsagd eller frågad om jag vill byta namn i Sverige, det har aldrig hänt. Utan man har försökt att fråga mig ”Hur uttalar man då? Funkar det här?” Jag har uppskattat det, att man har försökt och aldrig ens kommit på tanken att ”Ska inte du byta namn för enkelhetens skull?” Medan när jag bodde i USA i två år, för jag jobbade då med filmen, så var det en väldigt nära släkting som väldigt, väldigt tidigt, kanske första veckorna, utan några konstigheter frågade mig ”Wouldn´t you like to change your name to Katie?” För mig var det så konstigt, ”Men herregud, hur kan du ens tänka så”, tänkte jag, ”Det här är mitt namn, identitet, något mina föräldrar har valt. Varför skulle jag vilja ändra det för att det ska vara enklare?” Men det är en kulturell grej, där har hela släkten ändrat sina namn så att det ska enklare och det har att göra med fördomar. Man vill kunna komma in i samhället så mycket snabbare och man har förstått att ett namn är ett hinder. Så är det även i Sverige, men ändå så ser jag att människor väljer att behålla sitt namn för att det är dennes identitet. För mig har namn också varit väldigt viktigt för vår dotter där jag kände att om jag kan föra vidare någonting i släkten och något kurdiskt så ska hon få det. Och att jag är väldigt glad att hon också fick kurdiskt namn.

Thomas:

Du hade ett undantag, det är en som har fått kalla dig för något annat?

Khazar:

Precis. Det var en överenskommelse och det är viktigt att säga det, att vi kom överens om det tillsammans. Det var min fotbollstränare. I elva år så ropade han ”Kajsa” och det kom vi överens om. För han sade att ”Jag kan inte skrika ut någonting och ropa när jag känner att jag inte gör det rätt”. För han var så mån om att det skulle vara rätt. Då sade vi att ”Nej, men då får det bli Kajsa”.

Thomas:

Du har gjort många dokumentärfilmer och där har du varit med om många starka möten. Jag gissar att du har många minnen från de här reportagen du har gjort. Ska du berätta om något starkt minne?

Khazar:

Jag har fått möta så otroligt starka personligheter och det här är vanliga människor. Jag har aldrig dragits till kändisar eller presidenter. Även om jag har intervjuat dem också så har det varit bagaren som har påverkat mig mest. Det finns en person som heter Baashar som jag träffade i Homs som fick mig att se på saker och ting på ett nytt sätt. Vi är i Homs, allt är förstört, totalt sönderbombat och jag har inget hopp. Jag går där och bara håller i huvudet och bara känner så här ”Hur ska det här kunna byggas upp igen? Det kommer inte att gå.” Så plötsligt hör jag ”tut, tut” en lastbil komma och i den här spökstaden. Jag och kameramannen, Clas Elofsson, följer den och kommer upp till en lägenhet där vi ser en man har börjat städa i sitt hem, som jag ser som totalförstört, det finns inte en kvadratmeter som inte har skotthål i sig. Det finns så stora hål i den här byggnaden så jag vet inte vad som är entréfönster eller granathål. Men han håller på där med energi och jag frågar honom ”Var är vi någonstans?” och jag säger ”Var det här köket?” och han säger ”Det här är köket”, ”Det här är hallen”, Det här är sovrummet. Jag börjar inse där att den här människan har valt att hålla liv i sina minnen, han ser fortfarande barnen leka, tv:n är fortfarande på. Under de här tio minuterna som jag står där med honom så ändrar han min syn från hopplöshet och fyller den med minnen, en färg med ljud. Där, när jag går ut från det här rummet, den här lägenheten, känner jag mig hoppfull igen. Han börjar borsta bort dammet för han vet att det finns ett fantastiskt marmorgolv. Jag hör i reportaget hur jag ”Åh, men du det här kommer bli bra”, hör jag mig själv säga på svenska till honom.

Thomas:

Det här finns med i din serie ”Kultur i farozonen”?

Khazar:

Ja.

Thomas:

Så om man vill titta på det här klippet så finns det där, och det är alltså Homs i staden Syrien där du befinner dig och får se det här vackra, vackra golvet?

Khazar:

Ja, så är det. Jag rekommenderar er, vill ni känna hopp så titta på det. Men sen finns det en till person som har berört mig. Henne träffade jag när hon inte levde längre och det har att göra med att hon lämnade något efter sig. När vi är i Syrien då också i ett avsnitt, då hamnar vi i en massgrav där jag känner mig helt förtvivlad och jag ser skelett från barn och kvinnor och plockar upp en bok där jag…

Thomas:

Du har med dig den här boken här?

Khazar:

Jag har med mig den, den följer med mig…

Thomas:

Som jag får sitta och bläddra i här nu.

Khazar:

Ja. Kan du läsa något ur den?

Thomas:

Ja, man kan se att det här är en… jag skulle tänka att hon har en engelskabok?

Khazar:

Mm, engelsk skrivbok, ja.

Thomas:

Då står det ”Where did you study? Where were you born? Whatʼs your first name?” Lite grammatik.

Khazar:

Lite grammatik. På första sidan där så ser du också vad hon heter. Den här personen har ju påverkat mig starkt.

Thomas:

Vad heter hon, Aya?

Khazar:

Aya, och hon är 15 år har jag läst i boken, hon tycker om att äta pizza.

Thomas:

Den här boken ska vi säga då, den är en typisk barnbok, färgglad skrivbok med en av Aristocats på framsidan, Marie, den vita kattungen. Men den är också helt sönderskjuten.

Khazar:

Skotthål i den.

Thomas:

Och fläckig. Man kan tänka att det är blod på den också. Varför samlar du på sådana här föremål?

Khazar:

När man är ute på fält som journalist så fångar man in historier och samlar berättelser. Men många gånger känner man sig otroligt också maktlös för man kan inte hjälpa dem på plats. Den här känslan har varit väldigt svår för mig att hantera. Ett sätt blev då att samla på mig föremål, rädda föremålen lite grann. Sen om det handlar om en krita från en nedskjuten skola eller nycklar som jag kunde hitta i ett nedbränt hus eller…

Thomas:

Du har med dig nycklar här också?

Khazar:

Ja. Då undrar man ”Vem tillhörde de? Vilket rum gick de till? Var har de tagit vägen nu? Överlevde de resan från Medelhavet, om de ens kom så långt?” De här mötena var inte direkt då med människor men det blev med de föremål som de lämnade efter sig. Aya har jag burit med mig nu för hon blev symbolen för kunskap. Hur viktigt var det inte ändå när du har förlorat allt, när du är i ett krig, så fortsätter föräldrarna att önska utbildning för deras barn och de skickar då sina barn till skolan ändå, och nu kom aldrig Aya hem. För mig säger det ganska  mycket om värdet av utbildning. Det är det jag försöker också förmedla till ungdomar framför allt och elever som jag träffar under föreläsningarna.

Thomas:

Någon gång har du sagt att kriget slutar inte för att kriget slutar, det fortsätter. Vad menar du med det?

Khazar:

Jag får det här ”Ja, men nu är det inte krig längre, varför åker de inte tillbaka?” Till mig till exempel har jag fått frågan ”Men varför flyttar du inte hem igen, det bombas ju inte längre?” ”Nej, men mina föräldrar har fortfarande dödsdom, vi kan inte ens sätta oss på flyget för att ta oss dit för det finns risk att de arresteras”. Kriget fortsätter på så många olika sätt. I många länder och många platser när jag har besökt så har det varit minor till exempel. Irak, kurdiska delen, där finns två och en halv mina per person, för de klarar sig 70 år de här minorna. De förstör så mycket jordbruksmark, det finns ingenstans att odla, du kommer ju svälta ihjäl om du åker tillbaka. Så nej, kriget slutar inte bara för att militären drar sig tillbaka eller bomber slutar falla. Sen så slutar inte heller kriget för att generationer kan förstöras, det kan skapa splittring och polarisering mellan grupper som gör att hatet tar över i stället.

Thomas:

De som återvänder hem med sin nyckel i handen, för de är det inte heller så självklart att återvända hem, varför det?

Khazar:

Det är en jätteviktig grej du tar upp där. För att ta Afghanistan till exempel, det finns i dag 4-5 miljoner internflyktingar i landet, varför det? Jo, för att när de återvände hem så fanns inte hemmet kvar, det hade tagits över av någon maktperson, av en myndighet. Så de sitter och tältar utanför sitt eget hem och blir flyktingar i sitt eget land igen.

Thomas:

Och någon annan familj kan bo i det här huset?

Khazar:

Någon annan familj med mer makt och nu tältar de utanför i hopp om att den här familjen kanske flyttar ut och de kan flytta tillbaka. Så att jag träffade väldigt många, bland annat våra grannar i Afghanistan som kände sig otroligt lottade och det hade helt enkelt att göra med att när de kom tillbaka så fick de tillbaka sin lägenhet. Det var tur för dem menade de.

Thomas:

När man gör sådana här, när man ser på dina reportage så tänker man att du måste vara väldigt modig. Är du modig?

Khazar:

Nej.

Thomas:

Eller vad är mod för dig?

Khazar:

Med tiden har jag förstått att mod handlar om att visa känslor. Att låtsas som att jag inte blir berörd när någon berättar sin historia. Inte låtsas, men att inte visa att jag inte blir berörd när någon visar sin historia är inte mod för mig. Mod är att visa rädsla, att visa känslor. Mod är att våga sig an någonting som man inte vet så mycket om. Mod är till och med kanske att ta sig an någonting som man tänker olika kring, att våga möta en annan människa som man tänker att ”Vi har nog inte mycket gemensamt, men jag vill ändå veta lite mer”, det är modigt för mig. Så att jag reser till konfliktområden var för att jag ville berätta någonting som jag då tyckte inte media gjorde så bra. Det var på den tiden det var gröna nattbilder, militären och inbäddad journalistik. Så jag ville bara berätta en annan historia. Men många menade att ”Jo, men du är modig som vill åka in”.

Thomas:

Med gröna nattbilder då menar du sådana här bomber som faller?

Khazar:

Ja, precis, det var det som…

Thomas:

En sorts precisionsbombning som man kan göra.

Khazar:

Nattbild, alltså video… nu kommer jag inte på ordet, men gröna nattbilder.

Thomas:

Ja, men jag tror jag förstår vad du menar att det är.

Khazar:

Nu måste jag bara… ja, nej, men precis. Så att nej, modig är jag inte men jag är väldigt nyfiken.

Thomas:

Journalister är ju en väldigt utsatt grupp i dag där man kanske måste vara modig för att man får också hot mot sig. Har det hänt dig?

Khazar:

Ja, men det har det gjort. Jag har då jämfört med andra som har haft det så mycket tuffare, så jag har tänkt så här ”Ja, men det är ingen fara, jag kom ändå undan ganska…”. Men visst, jag får mejl och sms och meddelanden, brev hem om hur jag… vilken hemsk människa jag är och hur jag tar andras jobb. Jag förstår inte egentligen vad det har med mitt yrke, för jag tror den personen ändå aldrig hade velat åka till de platser jag åker till, utifrån mejlet. Jag har tagit upp frågor som har stört individer som tycker att jag borde få en kula i huvudet, dödas och skjutas. Det gör mig lite ledsen för jag kommer på nu att jag ler, alltså det är bara som ”Jaha, men så är det, jag får ta det”. Men varför ska det vara så? Varför ska jag behöva höra från andra att ”Det står på nätet om att man tycker man ska skjuta dig”?

Thomas:

Har väl pratats om alldeles för lite, men nu börjar det ju komma upp en debatt om det här, äntligen.

Khazar:

Och det är bra, äntligen. Det är viktigt och vi måste hålla varandra om ryggen och berätta för varandra vad vi råkar ut för. Det är inte bara journalistgrupper, jag vet att lärare har också, om inte de är näst… alltså de hotas väl också otroligt mycket. Så fort de försöker lyfta upp kontroversiella frågor och göra skillnad så tar de också emot väldigt mycket hot. Så de som försöker bilda och informera är en väldigt utsatt grupp.

Thomas:

Där krävs det väl mod för att fortsätta?

Khazar:

Ja.

Thomas:

För det finns väl inget annat alternativ än att fortsätta?

Khazar:

Nej. Mod och envishet och att man faktiskt måste förstå att vi kan inte göra det här ensamma, själva. Vi måste göra det här tillsammans och ta varandras rygg och stötta varandra.

Thomas:

Vad är de topp tre farligast grejerna du har gjort egentligen, om man skulle ta det?

Khazar:

I dag skulle jag säga föda barn. Tänk då, vi tänker väl att det är inte alls så farligt men det är för att jag är i rätt land. Hade jag varit i ett annat land, framför allt de länder jag besöker och rapporterar ifrån, så är det det farligaste en kvinna kan gå igenom. Men känslomässigt var ju det det tuffaste jag har gjort, men också det vackraste. Det andra skulle väl vara att man vänjer sig så snabbt när man är i konfliktländer i den miljö man befinner sig. Så jag vet väldigt ofta när vi gick in i byggnader där jag vet att de hade ordnat någon slinga som vi kunde gå längs för att resten var minerad och det var farligt. Så tog det inte lång tid innan man glömde bort det och ser någon spännande i hörnet på rummet som man bara vill komma åt och kliver ur och går ur den här stigen. Så det har varit väldigt riskfyllt så. Och kidnappnings… det har varit jobbigt att ha det, det har känts så här ”Men nu tar vi en risk”. Men så har det dummaste… dummaste kan jag inte säga heller, men det farligaste var när vi var i USA. Tänker man ”Men där är det väl inte så farligt”, i Lakota och springer ut på fält för vi ska fånga den här fantastiska solnedgången för att skapa en känsla i serien. Sen tittar vi tillbaka och tänker ”Åh herregud, vi hörde precis att det är så mycket skallerormar här”. Vi befinner oss här ute på fält, närmaste sjukhus är 40 minuter, då börjar man ju förstå. Så att nej, vi försöker gå… så det var en sådan där grej igen. Då blev jag rädd.

Thomas:

Hur skulle lärare kunna använda sig av den här tv-serien som nu finns tillgänglig för alla gratis på SVT, ”Kultur i farozonen”? Har du något råd till lärare, hur skulle de kunna använda den här serien i skolan?

Khazar:

Det som är så fint med den här serien är att den lyfter upp kultur, identitet och tillhörighet på så många olika sätt. Så man ska absolut inte tänka att ”Jaha, kultur det måste vara dans och musik” eller ”Kulturarv, det har säkert att göra med antika föremål eller byggnader”, för så är det ju inte. Visst, det har att göra… det lyfter upp dans hos indianerna, det lyfter upp musik, hur man använder det i Bosnien och i Mostar för att föra människor samman. Men det lyfter också upp den här nyckeln, den här byggnaden i Homs eller Palmyra som är en identitet. Så det finns så mycket att hämta från den här serien. Så beroende på ämne så är jag nästan säker på att man kan hitta någonting där kultur lyfts upp som någonting som vi måste värna om, för den är så starkt kopplad till vår identitet och till en tillhörighet. Har du inte det då orkar du inte heller kämpa för någonting du tror på. Om du känner dig genomskinlig och osynlig, var ska du finna kraften? Så att nej, jag tipsar verkligen och någonting jag är väldigt stolt över det är den här serien.

Thomas:

Till vem skulle du rekommendera ”Vägen in”?

Khazar:

”Vägen in” skulle jag rekommendera till hela svenska samhället skulle jag säga. Den är bra för alla, både barn och ungdomar till både nyanlända eller som utländsk bakgrund men också till alla som jobbar med nyanlända och veta hur de tänker, komma dem lite närmare. Jag kanske ställer de där frågorna inte alltid en socialsekreterare vill ställa eller vågar ställa. Men jag tror att det är bra för hela samhället för att förstå så här ”Hur tänker då en familj”. Men som också som sagt för nyanlända att kunna ta del av mammas historia. Vi har ju varit här i 25 år, ”Ja, men hur gick det för henne då? Hon tog sig igenom mötet, språket och jobbet, hur gjorde hon det?” Så det kan också vara en inspiration.

Thomas:

Tack. Där sätter vi punkt för dagens avsnitt och tackar Khazar Fatemi för att du ville komma hit.

Du har lyssnat på LHU-podden, en podd från Den globala skolan, en del av UHR. Kolla in vår webbplats denglobalaskolan.se om du vill ha fler tips om lärande för hållbar utveckling. Vi hörs!