Avsnitt 5.

 
Ett samtal mellan artisten och författaren Annika Norlin och Thomas Nordell omAnnika Norlin hur man kan använda musik och lyrik i undervisningen. De pratar bland annat om novellen "Det naturliga urvalet" ur antologin "Vad håller ni på med?" från 2019. Hur ser livet ut för en tonåring i Sverige om femtio år? Annika Norlin har skrivit en fritt spekulerande novell som utspelar sig i ett realistiskt framtidsscenario. Texten är baserad på samtal med forskare och vetenskapsjournalister och skriven för att lärare på högstadiet och gymnasiet ska kunna använda den i undervisningen.
 
Låtarna som nämns i podden hittar du på "Miljölistan" på Spotify 

Thomas:

Hej och välkommen till LHU-podden. En ny podd om olika perspektiv på lärande för hållbar utveckling. Jag heter Thomas Nordell och arbetar som regionansvarig för Den globala skolan och som samhällskunskapslärare på gymnasiet där jag har ett försteläraruppdrag i hållbar utveckling.

Dagens gäst är född 1977 i Östersund och har jobbat som journalist både på Aftonbladet och Östersundsposten. Hon har jobbat på radio, hon har läst på psykologprogrammet i Umeå och är en etablerad musiker och nu också författare med novellsamlingen ”Jag ser allt du gör”. Som musiker går hon under namnet Säkert!, eller Hello Saferide. Varmt välkommen Annika Norlin!

Annika:

Tack så mycket! Vilken splittrad bakgrund jag har kände jag nu.

Thomas:

Ja, har du haft svårt att bestämma dig?

Annika:

Ja, men jag tror faktiskt det.

Thomas:

Ja, men gjort många saker?

Annika:

Jo, men det måste man ändå säga.

Thomas:

Du blev också 2019 utnämnd till årets hållbara artist med den här formuleringen, jag läser upp den: ”På sin senaste EP gjorde hon en musikalisk tolkning av sina känslor kring klimathotet, och hennes starka engagemang för hållbarhetsfrågor märks både på och utanför scen. Genom ständigt medvetna val inom områden som mat och resande, och genom deltagande i initiativ som sätter planetens framtid i fokus, är det ett som är säkert; årets stipendiat är en viktig röst att lyssna till.” Hur kändes det att få den där fina utmärkelsen?

Annika:

Jo, men det var ju väldigt fint. Det kändes jättebra så klart att det … ja, vad ska jag säga nu? Nej, men det kändes ju jättefint. Det är ju dock en sådan här grej som det kanske inte känns som att man gör för att få en utmärkelse, men samtidigt så känns det ju bra med ryggdunk för det på något sätt.

Thomas:

Men jag vet också att, jag hörde på ett radioprogram att du var inte så jätteförtjust i ordet ”hållbarhet”?

Annika:

Nej, det har jag haft mina duster med. Jag tror att det som är, är att det är någonting med det ordets klang som jag tycker att det på något sätt inte riktigt låter som det, det för mig i alla fall, handlar om. Att hållbar, det är så klart att jag står ju bakom allting det innebär, men hållbar tycker jag låter lite tryggt och beskedligt och ganska tråkigt. För mig är det på något sätt, det är en stor kris vi står inför. Det är kött och blod och hjärta och smärta, det är någonting oerhört stort som vi står inför. Då tror jag att jag kan bli lite lack på det här med hållbar, att det är så mycket fokus på de här små sakerna i vardagen som ju också är viktiga att göra, men det är en rejäl omställning som vi borde göra.

Thomas:

Mm, tänker du att hållbar, att det låter som man köper en ekologisk apelsin i stället för en med gift på?

Annika:

Ja, men lite så. Det finns en uppsjö av ord som är hållbar, klimatsmart, klimatångest. Jag är i och för sig verkligen en person som hänger upp mig lite väl mycket för enstaka ord. Men jag tycker bara man hör de där orden så somnar man, man blir så där … det låter inte som att det är viktigt på något sätt. Jag tycker att det är som ett krig som ska utkämpas.

Thomas:

Det känns ju riskfyllt att bjuda in dig till en hållbarhetspodd.

Annika:

(Skratt) Ja, precis.

Thomas:

Vi får se hur det går.

Annika:

Ja, vi får se.

Thomas:

Vi börjar med några snabbfrågor så att du som lyssnar får lära känna Annika lite mer. Jag hade ju en liten intro här. Jag fick till det att du har släppt nio skivor och en massa EP:s?

Annika:

Ja, det är ju något liknande i alla fall. Det låter ju väldigt äckligt att jag själv inte kommer på på rak arm hur många det är, men någonting sådant.

Thomas:

Här kommer snabbfrågorna då. Gitarrsolo eller trumsolo?

Annika:

Ja, om jag ska vara helt ärligt så kanske jag väljer ingetdera. Om man lyssnar på mina skivor så är det väldigt lite solon överhuvudtaget, det är väldigt lite vokala solon också. Men jag tror att det har väl att göra med att den slags musik jag gör handlar mycket om … det är nästan någon slags … jag ser nästan som små filmer ibland, att det är ett berättande som fortgår. Då kanske musiken på något vis också skapar stämningar. Ibland kan jag känna att när det är för mycket solon så kan det ibland vara så att enstaka instrument eller röster kliver fram och tar en plats som känns lite obefogad. Som jag kan verkligen gilla jättemycket inom andra genrers men kanske inte i det jag själv gör.

Thomas:

Båda går bort?

Annika:

Båda kanske går bort, ja.

Thomas:

Verb eller adjektiv?

Annika:

Det här är en brännande het fråga för mig. Nu sitter alla svensklärare och håller tummarna, ”Vad ska hon svara?” Nej, men jag brukar tänka mycket på människor och hur man är, och drömmen tror jag är att man skulle uppnå att vara en person som var mer verb än adjektiv och att lyckas nöja sig med det. En av mina noveller handlar om det där lite grann, jag tror att det är det du kanske har hämtat frågan ifrån också.

Thomas:

Ja, när man läser din litteratur, det du har skrivit, så är det väldigt fritt från miljöbeskrivningar?

Annika:

Mm.

Thomas:

Jag tänkte också, vad är roligast egentligen; musik eller litteratur?

Annika:

Om jag ska säga vad som är roligast så är musik så klart roligast för att då jobbar man med andra människor, det är mycket roligare. När man skriver så sitter man helt själv. Sedan har jag haft turen att få jobba med en redaktör till exempel och det är jättekul. Men att spela musik är att man får spela med andra och spela inför andra, det är så klart det roligaste som existerar. Men det är också mycket jobbigare, det är mycket mer logistik och fix med det på något vis. Så att då är det skönt att ha litteraturen också, där man bara kan sitta själv och skriva, man behöver ingenting annat än en dator eller penna och papper.

Thomas:

Ja, du får bestämma mer själv?

Annika:

Mm.

Thomas:

Sovmorgon eller morgonjogg?

Annika:

Ja, det här är ju en … alltså, tyvärr så tror jag att det lutar åt morgonjogg. Det känns inte bra, det känns som att jag sviker mitt ungdomsjag när jag säger det. Men jag har ju tyvärr blivit en löpare på det senaste covidåret, så det är nog morgonjoggen då. Jag gillar verkligen morgnar.

Thomas:

Tåg eller flyg?

Annika:

Det är ju tåg. Jag fick någon slags … även fast jag har sagt att jag inte tycker om det ordet så är det det som det handlar om. Att jag drabbades av en ganska stark klimatångest för några år sedan och gjorde då en ganska tvär omvändning, omställning, av livet där jag helt slutade att flyga och började åka tåg. Och märkte då att jag verkligen älskar att åka tåg. Först så tänkte jag att det var en ganska stor grej av mig att jag verkligen ville berätta för alla att ”Kolla här, jag har slutat flyga och åker tåg”. Men sedan är det som att jag har bara … jag njuter faktiskt av tågåkandet och har aldrig njutit av att flyga. Det är så mycket folk som är arg på en överallt när man ska gå runt och man ska lägga sina grejer i en låda. Alltid någon som tycker att man borde ha mindre förpackningar i över 125 milliliter eller så där. Det är skönt att åka utan att bli skälld på en enda gång. Särskilt när man har instrument, det är helt … och få landa i Stockholm utan att ens gitarr är trasig, det är helt underbart.

Thomas:

Stökigt skrivbord eller ordning och reda?

Annika:

Jag strävar nog mot ordning och reda och det tror jag har att göra med att jag tycker att om man jobbar med någonting som är så pass fritt som jag gör så finns det ett behov av att ramen runt den ska vara ordning och reda. Annars blir det lite för mycket, om det både är stökigt runt en och att det är ett virrvarrr inne i huvudet så blir det för mycket. Så jag försöker nog sträva mot ordning och reda ändå.

Thomas:

Stad eller land?

Annika:

Där måste jag nog säga bägge två. Jag är väldigt förtjust i både stad och land och jag tror jag har ett behov av att vara i närheten av bägge. Jag tror inte jag … jag har ju många kompisar som drömmer om det här med att leva i en liten by. Jag tror inte jag gör det, för att jag är så beroende av att kolla på folk och träffa folk och så. Men samtidigt kan jag bli väldigt stressad av stan, så det är nog en blandning tror jag.

Thomas:

Du har flyttat från Stockholm till Umeå?

Annika:

Mm, precis. Som är ett ganska bra ställe tycker jag för att uppleva både stad och land, det finns nära till bägge.

Thomas:

I Stockholm kanske man tänker att Umeå är land, men det är ju faktiskt en stad vi sitter i nu?

Annika:

Ja, det är ju verkligen en stad.

Thomas:

Du medverkade i en antologi om klimatet, som vi har pratat om tidigare i den här podden, i avsnitt ett. En antologi som heter ”Vad håller ni på med?” Som är otroligt användbar för lärare, så den kan jag rekommendera. Den kom 2019 och där har du med en novell som heter ”Det naturliga urvalet”. Man kan säga att det är, utan att överdriva, en dystopisk framtidsbild med farliga virus som härjar mänskligheten och de vågar knappt gå ut. Det här får man hoppas att det inte blir sant.

Annika:

Ja, precis. Det är en fritt spekulerande novell, men det här vill jag verkligen … jag tycker det var väldigt härligt att jag fick prata med lärare här. För att jag måste säga att den där novellen har jag nog skrivit just till lärare, kanske till lärare ...

Thomas:

Det känns nästan så om man läser den.

Annika:

Ja, men det låter härligt om det … kanske mest då till lärare som är i högstadiet eller gymnasiet här. För att det jag gjorde i den här novellen det är att jag lade väldigt mycket tid ner på research. ”Vad kommer att hända inom en viss överskådlig framtid om temperaturen höjs så pass mycket att vi kommer se stora förändringar just här i Sverige? Hur kommer livet påverkas för en ungefär 15-åring?” Jag har pratat med forskare och vetenskapsjournalister och de berättade så oerhört mycket intressanta saker som gjorde att jag helt plötsligt kände att ”Ja, men nu börjar jag få lite pejl på vad det här handlar om egentligen”. Det är så himla lätt tycker jag att man hamnar i att antingen så är det att mänskligheten dör ut eller så är det du vet, det är från där till att köpa ekologiska apelsiner. Det är svårt att hitta det här mellanläget.

Thomas:

Just det, alarmism eller något sorts bara lugn?

Annika:

Ja, precis. Att det är antingen väldigt trevligt och ”Nu ska vi sätta igång!” eller så är det den här totala dystopin. Det jag började fatta då när jag fick prata med de här kunniga personerna, det är det här mellanlandet i det, vad som kommer att hända just för oss här i Sverige eftersom jag kanske tänkte att det skulle vara svenskar och svenska ungdomar som skulle läsa det. Så att då har jag vävt ihop en … jag vet själv när jag var yngre så det jag egentligen … jag var inte alls intresserad av politik, jag ville bara läsa om kärlek. Så jag har också lagt in en kärlekshistoria i det här.

Thomas:

Ja, det är lite kärlek i det.

Annika:

Men det de här forskarna och vetenskapsjournalisten berättade för mig, det är till exempel att saker som kommer att hända framöver är till exempel att det kommer bli enorma flyktingströmmar, det kommer att … eftersom att zonerna kommer att förflyttas hela tiden så kommer vi att få mycket mer sjukdomar och pandemier till exempel. Så det här tyckte jag var väldigt läskigt när covid började, att jag precis något år tidigare hade suttit och fått höra det i mitt öra att det här är någonting som kommer att börja hända. Nu vet vi ju inte om det här är direkt kopplat till covid, men bara att lägga ihop de två olika grejerna tyckte jag var väldigt läskigt att förstå.

Thomas:

De flesta kopplar väl ihop covid med klimatförändringar också, man förstår inte.

Annika:

Mm.

Thomas:

Men det här handlar då om Mio och Mios mamma, Miomorsan…

Annika:

Mm.

Thomas:

Det finns ju några rader i den här som är väldigt … det gör ju väldigt ont i hjärtat att läsa den och det är väldigt gripande. Du har till exempel att Spanien var en gång ett ställe man åkte på semester till, och att det är fullständigt obegripligt i den här framtiden där den här berättelsen utspelar sig för det är för varmt att bo där. Du har också det här med ilskan, ignoranterna. Vilka är ignoranterna i berättelsen?

Annika:

Ignoranterna det är du och jag Thomas.

Thomas:

Ja, det är ju så (skratt)

Annika:

Och ni som lyssnar. Nej, men ignoranterna är våra generationer som hade kunnat ändra på det här, men som inte gjorde det i den här framtidsvisionen. Det är på något sätt, det jämförs nästan i den här novellen med när det har pågått folkmord till exempel. När det bara fortgår och folk som hade kunnat agera mot det inte gör någonting. Det sker ju också i våra dagar så klart. Så att jag tänker att i ett historiskt perspektiv så är det onda saker vi håller på med när vi inte agerar större mot det.

Thomas:

Tror du domen kommer bli hård över vår generation och den här generationen?

Annika:

Ja, det tror jag verkligen att den kommer att bli om vi inte styr upp det här nu.

Thomas:

För vi vet ju väldigt mycket om sådana här frågor i dag.

Annika:

Mm.

Thomas:

Kanske bland dem som vet mest i världen hörde jag. På radion var det någon som sa att Sverige kanske är bland de länder som vet mest och i förhållande till det gör minst. Man känner sig lite träffad av det, och Greta Thunberg hade ju i något tal här, det handlar inte om vad vi ska börja med, det handlar om vad vi ska sluta med. Där är vi ju inte riktigt.

Annika:

Nej.

Thomas:

Ignoranterna, man känner sig träffad. Så är det insekter som försöker ta sig in, eller de sprider virus i berättelsen också. Ja, den kan vi verkligen rekommendera, hela antologin är bra, ”Vad håller ni på med?” Det naturliga urvalet det får man ju en förklaring till när man läser novellen som är ett väldigt otäckt svar.

I dag ska vi prata mest om musik hade jag tänkt. För det är så de flesta känner dig, som musiker. Det här var en idé jag fick när jag tittade tillbaks på min egen uppväxt, då förknippar jag olika perioder i samhället och i mina föräldrars liv väldigt starkt med musik. Att den tid de levde i förknippades med musik. När jag bläddrar i deras skivsamling så hittar man till exempel Vietnamrörelsen hade sin musik. Jag kunde sådana här låtar när jag var liten som ”Vietnam är nära, utanför ditt fönster så blåser vinden rök ifrån Haiphong”. Man visste som barn att krig var något väldigt otäckt och det kunde komma hit. Sedan fredsrörelsen hade ju sin musik. Feminism hade sin musik också, med ”Man ska höja sina röster för att höras”. Sedan kom ju kärnkraft och det fanns väldigt motstånd kring det och det fanns låtar om kärnkraft. Det finns en ganska stor musikrörelse som är antirasistisk, som också finns där. Så egentligen kunde jag hitta musik till tiden de levde i, eller tiden som var min uppväxt. Har du några sådana musikaliska minnen till politiska händelser eller skeenden i din uppväxt, i din miljö där du växte upp?

Annika:

Jag måste säga att, som sagt, så växte jag upp väldigt … jag var väldigt ointresserad av politik, det togs in mycket senare för mig. Jag tyckte nog faktiskt att det var väldigt tråkigt med musik som handlade om politik. Jag minns att jag hade någon sådan här min sämsta låt i världen var ”Another day in paradise” med Phil Collins. Du vet den här ”Oh, think twice, itˈs just another day for you …”. Som handlar ju om hemlösa. Eller Mel C hade någon hemsk låt också som handlade om hemlösa. Och så ”Earth Song” med Michael Jackson som faktiskt är en miljösång. Alla de där, jag tyckte de var så tråkiga, jag ville bara att det skulle handla om kärlek eller möjligen vänskap eller något sådant där. Men jag umgicks ändå i kretsar där det var lite punkare och så, så jag var ändå … ja, men du vet Ebba Grön tog ju sig in. Jag minns det här med ”Die Mauer” när den kom, som ju handlade om Berlinmuren. Att jag ändå blev väldigt fångad och fattade den här grejen att man kunde berätta om ett så tydligt skeende men ur ett personligt perspektiv. Det tycker jag fortfarande är inspirerande i dag, att i den låten så händer det att … det är en som ett ändå personligt drama som utvecklar sig med Berlinmuren som fondram till historien.

Thomas:

För det är någonting med musik som gör att man kan känna något extra, musik och poesi, som man inte kanske kan få på något annat sätt.

Annika:

Nej.

Thomas:

Så man kan bli berörd av det här. Jag tror att när jag var riktigt liten då förstod jag nog aldrig vad det här var. Men sedan när jag tittar tillbaks på det nu då kan jag förstå det här.

Annika:

Men vad tyckte du om de där låtarna då? Kände du … tog de sig in eller var det att de existerade, men de …?

Thomas:

Ja, vissa. Det fanns många låtar om så här förmän som betedde sig illa och arbetare som stod upp mot dem. Så det där kände jag väl var … som barn har man väl en väldig känsla för orättvisor och hela den här genren av musik handlade ju om orättvisor. Jag vet Nationalteatern sjöng om mammor som bara fick stå och diska, fast egentligen drömde de om att bli sjörövardrottningar och så där. Men den här disken var i vägen och ingen annan gjorde det. Så man kände väl ändå att det var orättvist och det var bra om det blev rättvist. För barn är otroligt rättvisa, då vill man att allt ska vara helt rättvist. Så det tror jag att jag fick upp ögonen för. Men på 80-talet då engagerar sig mina föräldrar i miljörörelsen, någon lokal miljöfråga i Luleå som de … sedan dess har de väl varit engagerade för miljö. Men när jag letar i mitt minne då hittar jag nästan ingen musik som jag förknippar med miljöengagemang. När jag letade riktigt hårt i mitt minne så kom jag fram till tre låtar. Den första var ”Älgarna demonstrerar” med James och Karin. ”Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog, älgarna vill ha frihet här i sin egen skog”. Den var ju väldigt … det tyckte man var en jättekul låt, och man förstod också det budskapet. Sedan var jag faktiskt med i barnvagn när almarna räddades 1971, tre år gammal. Där fanns också någon låt som man hörde, ”Almarna åt folket” hette den väl bara och att det var nästan bara det man sjöng, som var snodd av Lennons ”Power to the people”. Sedan kom ”Änglamark” med Evert Taube och den tror jag grep mig lite som barn. Den var gjord till filmen ”Äppelkriget” av Hasse och Tage, som ju handlade om miljöfrågan. Men har du några låtar som handlar om miljö, kommer du på någonting?

Annika:

Jo, du förvarnade ju mig lite om att vi skulle prata lite om det här, så jag dök med nöje ner i det här och började fundera på det. Vi, jag och dem som jag spelar med då i Säkert!, vi gjorde för några år sedan en EP som handlade just om miljö, två av låtarna gör det. Då minns jag att när vi skulle göra den så dels en anledning var det här med att jag känner det så starkt och ville skriva om det. En annan var att jag tyckte att det fanns inte riktigt någon musik som handlade om det här som jag kände någonting för. Jag tyckte att det fanns kanske, det gick naturligtvis att hitta, men det är som nästan att man vet redan hur den kommer låta innan man hör den. Man ser framför sig någon sitta med en akustisk gitarr och slå lite tomma ord.

Thomas:

För ingen har vågat?

Annika:

Jo, men det tror jag att det är. Det är bara att det är inte så bra. Om jag ska hårdra det så kan man säga att det är inte så sexigt med miljörörelsen kanske, bakåt i tiden.

Thomas:

Nej, det kanske är det.

Annika:

Så att nu inför att vi skulle träffas så satte jag mig ner och sökte och googlade lite. Till min förtjusning så inser jag att det har hänt ganska mycket på bara de här få åren. Det har helt plötsligt dykt upp en hel del musik som faktiskt … att det helt plötsligt är låtar och artister som inte bara har någonting att säga utan som också har på något sätt ett coolt kapital, som tar in det här i alla fall som en del av sina låtar. Det är ganska mäktigt. Jag ska nu plocka upp så jag kan citera rätt. Men jag tänker till exempel på Billie Eilish som ju har gjort den här låten som heter … heter den ”All the good girls go to hell” kanske? Ska kolla så jag inte ljuger för er … ja, precis ”All the good girls go to hell”. Det som jag tycker är mäktigt också med den låten det är att på något sätt får man en känsla av att det är inte så att låten handlar om det rakt upp och ner, utan det är på något sätt att hon bygger in sitt perspektiv. Att hon har växt upp i Kalifornien, hon vet att det är bränder hela tiden och att hon kommer där som en ung person och säger ”Hills burn in California, my turn to ignore ya, donˈt say I didnˈt warn ya”. Det är på något sätt, hon har tagit in det och gjort det som en del av sitt sätt att sjunga och uttrycka sig. Det finns andra exempel också, som till exempel Childish Gambino, som ju också är en väldigt stor artist och skådespelare och multiperson. Childish Gambino har gjort en låt som heter ”Feels like summer” till exempel, där han sjunger till exempel, eller rappar, ”Go down, air that kills the bees that we depend upon, birds were made for singing, wake up to no sound”. Så att jag tycker att det här börjar ta sig in mer och mer i de väldigt stora artisterna, även Coldplay till exempel. Men också till exempel att Tyler, the Creator, en annan rappare, har en låt som heter ”Parking lot”. Som inte alls handlar om miljön, men det är ändå som att han nämner ”Until the ozone leaves and the Earth is hot”. Och så är det hans gäng, ”Lurking in the parking lot”. Det är som att det ändå existerar i världen, det nämns. Men då apropå ”Parking lot”, så den sista låten som jag vill nämna, som jag tycker är den bästa miljölåten.

Thomas:

Ja, vilken är den bästa miljölåten?

Annika:

Det är ju Joni Mitchells ”Parking lot”. Vilket är ju då så klart inte en ny låt, men jag tror att det är nog den som jag tycker har mest att … den är både väldigt härlig att lyssna på, men också … Jag vet inte riktigt hur hon får ihop det där, men det är som att den är både väldigt smart och väldigt anklagande mot oss som lyssnar, samtidigt som den är härlig på något vis. Då sjunger hon till exempel ”They took all the trees, putˈem in a tree museum, and they charged the people a dollar and a half just to seeˈem”. Det känns väldigt symptomatiskt för vår tid, även om det inte var exakt nu hon skrev den här låten. Men, nu ska jag avsluta den här långa harangen med att säga en sak till, och det är att jag tror dock att trots allt jag har sagt, det här, så tror jag att det finns egentligen bara en låt som jag tycker har lyckats med att verkligen få att jag känner det här. Det tror jag inte ens kanske är meningen för den låten, utan det är mer i kontexten som den är i. Det är ”Goliat” med Laleh. Du vet den här ”Vi ska ta över, vi ska ta över världen”. För att det finns någonting, det känns som att …

Thomas:

Är det den som det brukar vara barn som sjunger den på avslutningar och alla gråter?

Annika:

Precis. Så att den där kontexten att barn står och sjunger den där låten på avslutningen, och så sjunger de så här ”Vi ska göra jorden hel och vi ska göra vattnet rent” och så står alla föräldrar och gråter. Jag blir så träffad av det på så många plan. Dels, jag tycker det är en oerhört vacker sång i sig. Men det finns någonting som jag tycker är så fruktansvärt tungt i att det är som att vi har resignerat i att det är nästa generation som ska ta hand om det här. Och att det känns som att det finns en positiv bild runt det där som är så där ”Ja, ni kommer att rädda världen, det kommer bli toppen”. Jag tycker att det är grymt, jag tycker vi är grymma när vi står och gläder oss åt det. De trycker upp t-shirts där det står ”We are the generation thatˈs gonna save the world”. Men bara nej, det är inte alls ni, det är ju vi, det är vi som har fuckat upp det. Det där gör att jag alltid gråter som ett djur varje gång jag hör ”Goliat”.

Thomas:

Ja, det är sant. Jag har nog gråtit till den många gånger. Den har en bra … den träffar rakt i hjärtat den låten. Och så att det är barnen som står och sjunger den, man är ganska känslig då också.

Annika:

Ja.

Thomas:

Barnens avslutning och de står och sjunger.

Jag hade några exempel här, får se vad du tycker om dem?

Annika:

Mm.

Thomas:

Bob Dylan, ”Hard rain”, den är väldigt … den är nästan som din novell. Apokalypsen är här, en våg som ska dränka hela världen och de står vid döda hav och ledsna skogar. Den har också använts till en fotoutställning, ”Hard Rain Project” som är väldigt starkt. Kan den räknas som en miljölåt?

Annika:

Jag måste säga att jag inte vet exakt hur texten går på den. Men jag har absolut tänkt att den är det, men jag vet inte om den är … är den det rakt upp och ner eller hur är den …?

Thomas:

Dylan är Dylan, så man skulle aldrig gå fram och säga, erkänna det. Men den känns som att man skulle kunna använda den i skolan i alla fall som en ”Vad betyder det här?” Sedan, en som jag tycker också träffar helt rätt men som kanske inte bara pratar om miljö, Emil Jensens ”Samma värld”.

Annika:

Just det.

Thomas:

Den pratar om de andra perspektiven av hållbarhet, som är väl kanske skillnaden mellan hållbarhet och miljöfrågan. Att man lyfter in det sociala och det ekonomiska och så där. Att det är samma värld alla de här människorna som hatar och älskar. Den är också ganska gymnasieungdomsvänlig att tolka. Sedan när jag letade runt lite på det här, ”London Calling”, den är faktiskt också om någon annalkande katastrof och London är under vatten och missväxt. Så var man på den tiden väldigt … det finns en hel del texter om nukleär istid som man är rädd för. Men jag tror min favorit, som prickar så där, min ”Goliat”, är ändå en som jag brukar gråta till och få en tår i ögat, är ”Ett glas öl” med Hasse och Tage.

Annika:

Ja, jag håller med dig där.

Thomas:

Att man ändå … man kan prata om detaljer och så där, men det man vill är ju att det ska finnas en framtid för ens barn och att de ska få ha det bra då. Man kan dricka lättöl, men om man inte gillar öl, men ändå hoppas att barna får ett glas öl, att symboliken i det är väldigt fint. Ja, jag tror jag sätter ihop en liten Spotifylista och bifogar till det här med tips.

Annika:

Ja, men gör det.

Thomas:

Så kan lärare som vill jobba med lite textanalys göra det. För det tror jag man kan göra i skolan, jobba med textanalys och försöka ”Vad menas med det här?”.

När du 2019 gav ut EP:n ”Arktiska oceanen” om klimatångest så finns det då förstås två låtar på den här. Vad fick du för respons på de här låtarna? För att du ger dig ut i någonting som kan uppfattas som politiskt?

Annika:

Ja, men det tror jag att det hade jag nog gjort lite tidigare. Men jag tror att jag var väldigt förberedd på att responsen skulle vara ingen. För att så upplever jag att det kanske ofta … Det här var till och med … jag menar inte att rätta dig här, utan bara att det är viktigt för kontexten, att den kom till och med 2018. Det var alltså på våren innan den där supervarma sommaren, och det var innan Greta Thunberg. Inte innan Greta Thunberg, utan innan hon satte sig utanför riksdagen och strejkade. Men jag tror att därför att jag var så beredd på att ingen skulle riktigt bry sig om det här, så att jag blev ändå … Jag tror att jag var så beredd på det att det var en sådan här utgångspunkt i när vi gjorde låtarna. Särskilt den här som hette ”Arktiska oceanen”. Att det är som att folk tycker att det här är så fruktansvärt tråkigt att prata om och tänka på, så vi måste lägga in allt. Vi måste ge allt vi har, det måste vara upptempo, det måste vara discosång, det måste vara bongos, för att det ska hända någonting när man hör den. Sedan tror jag att jag vet inte riktigt hur man hade uppfattat den här låten om det inte hade varit just 2018. För att då blev det sedan att vi fick åka ut och spela den här sommaren när det var så varmt. Helt plötsligt så såg man ju då i folks ögon att de fattade. För att jag tror att det var det som jag tänkte så himla mycket, att jag har nog aldrig jobbat så mycket på några texter som jag gjorde på ”Arktiska oceanen” och ”Washington” som den andra heter. För att jag tycker ofta så handlar låttexter om känslor och att man ska förstå vad det handlar om. Det är därför det till exempel alltid är väldigt lätt att förstå texter som handlar om kärlek, för alla har varit där, alla har varit olyckligt kära. Men det här handlar om att vi pratar om någonting som, i alla fall i Sverige, är i framtiden. Det är ingen som än vet hur det känns på något vis. Så att jag tyckte det var så fruktansvärt svårt att göra någonting som folk skulle känna någonting till. Men just den här varma sommaren gjorde att det ändå blev ett ganska starkt … folk tog emot det bättre än vad jag hade tänkt.

Thomas:

Har du fått någon negativ respons på den?

Annika:

Väldigt mycket. Jag är en foliehatt kan man säga. Nej, men jag är nog faktiskt chockad över hur … jag hade nog någon naiv bild av att klimathotet var någonting som var helt, på vissa sätt lite opolitiskt innan. Att det var någonting som vi alla kunde enas om, att det här är så det är, vi måste bara hitta ett sätt att komma dit. Men så är det inte. Så att politiskt sett har det fått jättemycket negativ kritik så klart. Men sedan så tror jag att den negativa kritiken annars kom på så sätt att folk bara tycker att det är tråkigt att … på andra spelningar kan man se att om man sjunger en låt om kärlek så står folk och ler och gråter. Sedan så berättar man om det här, då är det som att folk far iväg lite i tanken. Det kan man se väldigt tydligt i människors ansikten.

Thomas:

Ja, intressant. Jag har egentligen en spaning att för om man skulle spola tillbaks här till 50-tal och 60-tal och kanske 70-tal till och med, så var inte miljöfrågan politisk utan det var samsyn runt att det vore bra att rädda världen. Så att man var inte kontroversiell om man sa ”Det vore bra om vi räddade världen”. Men i dag har det blivit det. Det är kanske därför också det inte har funnits så många miljösångs… i den genren, det är väldigt få. Eftersom det inte var någon … alla var överens. Det är svårt att sjunga om sådant som kanske alla är överens om. När föddes ditt engagemang för miljön?

Annika:

Det var väldigt hetsigt och påtagligt. Jag får alltid någon sådan här … på ett sätt så känns det väldigt konstigt när jag sitter och pratar om de här sakerna, för jag har ju verkligen varit en miljöbov bakåt i tiden.

Thomas:

En ignorant?

Annika:

Verkligen en ignorant. Jag tror på vissa sätt att jag känner att jag måste överkompensera för alla mina år av flyga till USA fyra gånger samma år och vara där tre dagar i taget. Har alltid varit väldigt förtjust i att köpa grejer, aldrig tänkt någonting. Så att det där har varit min bakgrund. Sedan blev det helt plötsligt så att jag … jag tror att det hängde ihop med att jag hade alldeles för mycket att göra och då blev jag väldigt förtjust i att vara utomhus. Jag ville sitta och bara glo på älven och tända en eld. Det var i det här sammanhanget som … när jag började inse hur viktig naturen var för mig som jag då fick panik över att den skulle försvinna. Jag tyckte det kändes som det här med någon, en partner, som blivit tagen för given och lämnar en och då helt plötsligt börjar man så här ”Men kom tillbaka, vi hade det så bra”. Så har det varit för mig. Då kom det väldigt snabbt och hetsigt samtidigt när det väl hade landat tror jag.

Thomas:

Att bli förälder, har det påverkat?

Annika:

Ja, det har det nog absolut också gjort.

Thomas:

Fick du lära dig någonting om de här frågorna under din egen skoltid?

Annika:

Vet du vad, om jag gjorde det så tror jag att det åkte in genom det ena örat och ut genom det andra. Det här är något tror jag, en fråga som jag verkligen har försökt att sitta och lösa. Både vad gäller de här låtarna, men också gällande den här novellen som vi pratade om tidigare och mycket annat. Att hur kan man känna saker för miljön, hur kan man berätta om det på ett sätt så att folk känner och tar in det? För att så tror jag att det var under min uppväxt, att det var säkert så att vi pratade om det i skolan och det var säkert så att jag läste Bamsetidningar och allt möjligt annat som handlade om det där. Aldrig att det landade i mig. Så att jag tror att det är … ja.

Thomas:

Skulle skolorna ha kunnat göra något? Eller är det bara att det är skola som gör att det inte riktigt går?

Annika:

Det där är ju en intressant fråga. Men jag tänker att människor fungerar så olika. Det är vissa personer som, tänker jag, kan ta in bara utifrån, ren kunskap och siffror och sådana saker. Men sedan är det vi andra som är lite slöare, som måste ta sig in känslovägen eller så där. Det finns väl många sätt att komma till det där och jag tänker att oavsett vad man jobbar med för ämne så finns det sätt att hoppa in i det. Jag vet till exempel, jag träffade på en kvinna när vi var ute och hade boksamtal, jag tror hon var bildlärare. Hon berättade att hon hade gett sina elever en uppgift just utifrån en av mina låtar som heter ”Washington”. Som handlar om att djur och natur gör uppror. Som var att hon hade gett sina elever uppdraget att de skulle skapa någonting ur ett djurs synpunkt, alltså att man ska utgå ifrån till exempel en lappuggla och så ska man göra ett konstverk utefter det. Då tänker jag att för att man ska kunna göra det så måste man så klart börja googla, ”Vad är en lappuggla? Vad har de för problem?” Sådana saker tror jag mycket på, jag tror sådant hade nog kunnat göra att jag hade fattat också.

Thomas:

Och att man då har många ingångar till sina elever är väldigt bra, om man vill nå alla, eftersom faktavägen vet man inte biter så bra på vissa. Så är det bra att gå in via poesi eller … så kanske man når fler.

Jag tänkte om vi kort ska nämna lite om de här låtarna som du har gjort. Jag har hittat fyra i alla fall som jag valt ut, som jag tänkte vi kunde säga något om. Den första är ”Washington”. Vad vill du säga med den låten? Det är lite som att naturen har en väldig kraft i den.

Annika:

Ja, naturen slår tillbaka. Jag tycker att det är väldigt, på ett sätt intressant att prata om ”Washington” just nu. Det som händer i den låten är på något sätt att alla djur och alla arter på något sätt står upp emot människan kan man säga, de sätter ner foten och säger ”Nu kan ni inte hålla på så här längre”. Så flyger alla över till Washington. Washington tänkte jag, då när jag skrev den här, var något slags samlingsnamn för många olika världsledare som inte tog det här på allvar. Men det var nog speciellt en med tanke på Parisavtalet och att USA höll på att hoppa in och ut ur det där, men särskilt Trump. Så att på ett sätt så känns det väldigt särskilt att tänka att nu när Trump äntligen är ute ur Vita huset, eller ska försvinna snart i alla fall, och det innebär att då kommer USA gå med i Parisavtalet igen. Så är det lite som att man kanske inte riktigt kommer kunna spela ”Washington” igen (skratt). Men det tycker jag känns väldigt härligt, det är i så fall ett pris jag är väldigt beredd att betala.

Thomas:

Så har vi ”Arktiska oceanen”, den kanske du kan få spela då?

Annika:

Ja, precis.

Thomas:

Vad handlar den om?

Annika:

Ja, vad handlar den …

Thomas:

Den är lite biblisk nästan?

Annika:

Ja, den är lite biblisk. Som sagt så lade jag ner så fruktansvärt mycket tid med att skriva de här texterna, så att de är nästan lite tjorviga. Men det som det ändå handlar om det är att … ja, men först så var det att jag kollade på en tv-serie som handlade om du vet den här Unabombaren som skickade brevbomber till folk. Det var någonting som var intressant i hans historia, för att det var vissa grundsaker han tänkte som inte var helt värdelösa. Det handlade om han var rädd för vårt tekniksamhälle, vart det kommer att leda oss. Men sedan så flippade han så klart och började skicka brevbomber till folk, det är ju ingenting man vill rekommendera. Men då var det som att jag började tänka ”Tänk om jag, nu när jag har den här klimatångesten, om jag skulle flippa vad skulle jag göra då om jag ska bli helt vansinnig?” Då kanske jag skulle fylla en ark med en man och en kvinna av alla arter och så skulle vi åka ut för att återuppbygga alla arter. Så att det är det den handlar om.

Thomas:

Så har den lite deppigt slut också?

Annika:

Ja, det är att man inte kan lita på mänskligheten, för att då när man har fått till det där att alla arter har börjat blomma och leva igen, då blir man ändå så här ”Ja, men det skulle ändå var härligt om jag fick leda och styra och bestämma över alla arter och djuren, människan alltså”.

Thomas:

Sedan, en låt som känns … en väldigt vacker låt som heter ”Isarna”. ”De brister tidigare och tidigare, isarna, fåglarna flyttar längre norrut varje år”. Det är ju en ganska gammal låt. Hade du tänkt miljö när du skrev den?

Annika:

Jag tycker om lite grann det här att blanda in flera olika teman i olika låtar. Det där är egentligen en låt som handlar till syvende och sist om inte bara vänskap, utan det handlar om vänskap på mindre orter och hur det är, slitningen när någon flyttar och någon stannar kvar. Men jag tycker också om den här grejen som är kanske lite liknande, inte för att jämföra mig själv med Bille Eilish, men liknande där att det bara får finnas med som en del av någonting. Klimathotet är ju ändå på väg, så då kommer det här att hända med fåglarna, då kan du också lika gärna flytta uppåt igen.

Thomas:

Sedan finns det en låt där du är rätt arg, eller irriterad, eller passivt aggressiv kanske man ska säga. Du gjorde en skiva med Jens Lekman som var en brevväxling, ni skickade någon låt till varandra och turades om. Då finns det en som heter ”Election Day”, en låt. Där du sitter på ett tåg och hör två män i kostym sitta och prata om att klimatförändringar är fake news, det är bara på låtsas. Så då blir du lite arg, i ditt huvud, du blir inte arg på riktigt, eller du gör ingenting på riktigt, men låten handlar om att du blir lite handgriplig med de här. Finns det en ilska hos dig?

Annika:

Jo, men det finns det absolut. Men det är samtidigt en ilska som är … för när jag vet att jag själv var likadan för bara några år sedan, så är det ingen … man måste … man kan väl lite säga att jag är arg på mig själv för några år sedan och kanaliserar det genom andra människor. Men jag tror faktiskt att någonting jag kan bli ganska arg på är när folk pratar tvärsäkert om att klimathotet inte skulle existera. Och att det kanske är som att de pratar om det på ett sätt som att det inte är … bara för att de själv tycker det så säger de att det är sanning på något vis. Det finns någonting väldigt upprörande i det, att de själv är så säkra att det inte är känslobaserat, att de därför uttrycker sig som att det är så. Det kan jag bli väldigt irriterad på.

Thomas:

Det är en väldigt ointelligent debatt tänker jag, att det sker, att det blir varmare och varmare. Det går ju att mäta med termometrar. Men man kunde väl i så fall diskutera vad man ska göra åt det eller orsakerna där kan man väl prata.

Annika:

Precis.

Thomas:

Men du skriver ju i den här låten ”Itˈs not up for debate”, vissa saker. Det måste kunna få finnas fakta också. Innan vi avslutar med att du ska få prata om en låt som vi ska spela sist här i den här podden, så tänkte jag har du något tips till lärare som sitter där ute och tänker ”Men hur ska börja jobba med de här frågorna med mina elever?” Har du något tips till dem att ge?

Annika:

Det känns som sagt att människor lär sig på väldigt olika sätt. Så jag tänker att det är så man måste ta sig an det här om man ska angripa det från ett kreativt håll eller från ett vetenskapligt håll. Men en annan sak som jag tänker på, just när jag skulle skriva den här novellen så fick jag intervjua till exempel en forskare som heter Ola Uhrqvist, som jobbar på Linköpings universitet. Han var också lärare och han minns jag pratade om det här att han upplevde att det var väldigt svårt att prata om miljöfrågor med sina elever. För att först så har man hälften som kanske inte ens lyssnar och då vill man ta i lite för att de ska förstå hur viktigt det är. Men samtidigt har man halva klassen som kanske är jättenervös och rädd för det här, och ser det som en stor skräck. Jag tänker att i min generation så har jag träffat på väldigt många människor som dyker upp och till exempel berättar om vad Kalla kriget gjorde för dem när de var yngre. Att de hela tiden var rädda och så där. Det är inte heller någonting man vill få till. Så att det är på något sätt hitta och prata på ett mellanläge mellan det här, så att både de som inte lyssnar och de som redan vet och är jätterädda för det. Det är väl på något sätt det som är utmaningen tänker jag.

Thomas:

För om man inte kan inge hopp så är det ingen idé att göra något.

Annika:

Nej, precis.

Thomas:

Man vill ju få till handlingskraft.

Annika:

Men det finns ju någonting också som jag tycker är intressant, som är just det här som vi pratade om med ”Goliat”, den här Laleh-låten, att jag tycker också att man ska vara lite … det är lite klurigt där att formulera sig som att det är eleverna och deras generation som ska styra upp det här. Ibland kan jag tycka att man kanske mer borde formulera sig som att ”Prata med era föräldrar så att de styr upp det”. För på något sätt så är det kanske dem som vi vill nå, det är deras föräldrar, som du och jag som sitter här och är 40-50 år och har företag och någon slags köpkraft på något sätt. Det är dem man vill påverka. Man vill nästan att eleverna ska gå hem och så här ”Men du farsan, ska vi verkligen göra den där resan?” eller ”Behöver du verkligen den där bilen?”

Thomas:

Vi ska avsluta med … den känns nästan som att det är din ”Goliat”-låt. En hyllning till unga människors engagemang. Ska du berätta lite om den?

Annika:

Det här är då en låt som heter ”Riot”, som kommer från vår skiva ”Facit” som kom 2010. En upprinnelse till den låten var att jag fick, och får, väldigt mycket brev från olika unga människor som håller på att göra olika saker för att förbättra världen. Mycket frågor som har kanske med feminism och antirasism och även miljöfrågor att göra. Så får jag sådana här brev som är så här ”Vi ska göra den här demonstrationen” eller ”den här insamlingen” eller någonting sådant. ”Kan inte du komma och spela? Vi har ingen budget, men kom och gör det”. Då är man tyvärr en bekväm människa som inte orkar att åka till Tierp varje dag, så då måste jag nästan alltid tacka nej. Så att det här är nog annars mitt tack till dem för att de håller på, det är helt fantastiskt. Jag kände när Greta Thunberg och Fridays For Future-rörelsen kom, att den handlade nog om dem till exempel, hur grymma de är. Men att vi får verkligen inte förlita oss på dem, utan vi måste göra något själv också.

Thomas:

Tack Annika. Innan vi lyssnar på låten ”Riot” så vill jag tacka för att ni har lyssnat på LHU-podden, en podd från Den globala skolan, en del av UHR. Vill ni lyssna på de tidigare avsnitten så kan ni gå in på denglobalaskolan.se. Tack och hej!

(Musik)

När jag ser dig ser jag eld i dig
Du som kan förändra allt
Du har idéer, planer tror allt går om man vill
Samlar, demonstrerar

Mmm mmm mmmmm
Mmm mmm mmmmm

Du som låser upp bojor för hur man borde va
Tänker framåt och tittar i jorden, välkomnar alla
Står på barrikaden, tvåtusentalssuffragett
Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt

Mmm mmm mmmmm
Mmm mmm mmmmm

När du kommer och brinner säger de: "Skriv ett förslag
Om två år och några månader kan du få svar"
När det är du som borde leda oss
Det är ni som borde leda oss
Led mig fel om ni vill men under min livstid
Kan jag nån gång få bli ledd av nån som tror på nånting

Aaaaah aaaah
Aaaaah aaaah

När jag ser dig ser jag hur jag var
Innan för många hade förklarat hur det fungerar